> ## Content Index > Fetch the complete content index at: https://www.mantelen.no/llms.txt > Use this file to discover other available public pages before exploring further. # “Vad Jesus gör är viktigare än vad Paulus tycker” - URL: https://www.mantelen.no/vad-jesus-gor-ar-viktigare-an-vad-paulus-tycker/ - Published: 2026-10-03T05:45:00.000Z - Updated: 2026-10-06T20:33:46.000Z - Description: Ilona Degermark skulle bli skuespiller, avtjente verneplikt og sang i coverband. En morgen i Rimini i Italia vekket hun lillesøsteren og sa at de måtte hjem, for hun skulle bli prest. I dag leder hun seksten kirker. - Author: Maria Solbak Årnes - Tags: Veirydderen, Kvinnelige prester, Kvinnelige prester. Dialogen, #mantelen, #veirydder-kvinne Kvinnelige prester. Dialogen · Del 45 **Ilona Degermark skulle bli skuespiller, avtjente verneplikt og sang i coverband. En morgen i Rimini i Italia vekket hun lillesøsteren og sa at de måtte hjem, for hun skulle bli prest. I dag leder hun seksten kirker.** Av Maria Solbak Årnes · Samtale med Ilona Degermark, kyrkoherde i Borensbergs pastorat, Linköpings stift i Sverige · 9\. september 2026 · 3\. oktober 2026 ## Seksten kirker og et budsjett MARIAHva gjør du som kyrkoherde? Jag är präst som alla andra. Det är bara så att jag i dag har en kyrkoherdetjänst, det vill säga att jag är den högsta chefen i ett pastorat, med sexton kyrkor och sju församlingar. I mina arbetsuppgifter ingår ibland traditionella prästuppgifter, och jag har det teologiska ansvaret för våra församlingar. Men det är övervägande organisatoriska och administrativa ledningsfrågor som jag ägnar mina dagar åt. Mycket samtal, men inte så mycket själavård längre. På somrarna, när de andra har semester, och ibland på helgerna, gör jag mera av det prästerliga. Men inte så mycket som förr. MARIASavner du det? Ja, det kan jag göra. Men jag tillber inte mig själv. Jag får tid för min egen tillbedjan, och att gå i gudstjänst utan att själv tjänstgöra. Det finns en glädje i det utrymmet. Men den här våren och sommaren har jag haft en del dop och vigslar, och gudstjänster och mässa igen. Då kan jag känna att det var där det började. Det kan jag sakna ibland. När man känner att vanan inte är lika stor, att jag måste tänka efter vad jag ska göra. Man tänker att det är som att cykla, men har de ändrat något i ordningen, så blir jag lite osäker förstås. Jag tycker mycket om att möta människor i både förrättningar och gudstjänst, även om det inte är de arbetsuppgifter jag mest ägnar mig åt i dag. Framförallt saknar jag dop, vigslar och begravningar, när man träffar människor i ett mindre sammanhang och får till andra samtal än vid en gudstjänst. Det är ganska många som hör av sig och vill att jag ska ha dem, och då brukar jag passa på. ## Grensene som ikke holdt MARIAHvor er du i livet i dag? Min arbetsplats är Borensbergs pastorat. Jag sitter på ett kontor normalt, men just nu jobbar jag mycket hemma. Mestadels hemma, för vi har väldigt stora administrativa saker som har släpat efter. Jag har varit sjukskriven under våren och sommaren. Det kan vara onödigt att gå in på hur sjukskrivningen varit, men det finns en poäng i att belysa att de krav och förväntningar som kommer med att vara kvinna och kyrkoherde ibland kan vara svåra att kombinera med en balanserad fritid. För mig personligen var viljan att göra rätt, och att uppfylla andras förväntningar, det som gjorde att jag till slut inte hade någon kraft kvar. Jag blev allvarligt sjuk till följd av min arbetssituation. Att ständigt bli kritiserad för att vara kvinna, inte kvinnlig nog, för manhaftig, eller kanske olämplig på grund av sitt kön, kan slita hårt. Jag lät alltid mitt arbete som präst och kyrkoherde komma i första rummet, eftersom Gud kallat mig till det uppdraget. Tyvärr tog det tid att förstå vikten av min egen återhämtning, och att inte alltid prioritera församlingsbor och medarbetare. Gud behövde vara mycket tydlig med mig för att jag skulle förstå att det var dags att älska och värdera också mig själv. Den som vikarierade för mig fokuserade, helt korrekt, på arbetslaget, så att organisationen skulle må bra och verksamheten fortskrida. Mycket av det administrativa, som att ta fram en budget, släpade efter. Nu när jag kommer tillbaka ägnar jag mig åt det, för det är brådskande, och det är jag bra på. Då kan han fortsätta ta hand om personalen. Viljan att göra rätt gjorde att jag till slut inte hade någon kraft kvar. ## Farge kastet på bilen MARIANår merker du det mest? Nu mår jag bra. Men jag har fått utstå ganska mycket, när folk blir arga över beslut som man tvingas ta. Det svåra är att jag har sekretess och inte får säga något om varför vi tar vissa beslut. Och människor blir väldigt upprörda över det, och jag kan inte förklara. Jag hoppas att ni kan ha tillit till att jag har tagit de här besluten på ett korrekt sätt. Men då har det ibland varit ganska besvärligt. Någon kastade, eller skvätte, färg på min bil under ett sammanträde jag var på. Polisen kunde inte utreda det, på grund av brist på vittnen och bevis. Samma sak med hot- och hatbreven. MARIAHva får du mest kritikk for? Jag tror inte att alla i kyrkan får mest kritik för sådana frågor, utan kyrkoherdar och kyrkoråd. Dels är det fastigheter. Om vi måste sälja ett församlingshem. Det blir ofta väldigt starka känslor kring det. Och sen är det svåra personalärenden, där man har goda relationer kanske. Den anställde har rätt att uttala sig fritt. Arbetsgivaren lyder under sekretess, så jag får inte berätta vad som har hänt. Det gör att människor får en ensidig bild. Så fort relationer är inblandade, växer känslorna. Den anställde har rätt att uttala sig fritt. Arbetsgivaren lyder under sekretess. MARIAHadde det vært annerledes om du var mann? Det tror jag. Jag har pratat med mina manliga kollegor om det, och de får inte alls lika starka reaktioner på sådana ärenden. Dels tycker några att jag är för snäll. Att det bara är att säga: så här är det, punkt. Mina manliga kollegor menar att de kanske har ett annat sätt att, omedvetet eller medvetet, signalera att nu har beslutet fattats, så att andra inte vågar eller bemödar sig med att protestera eller ifrågasätta. Jag har haft en kanske mjukare linje. Många tycker nog att jag är väldigt hård, men betydligt mjukare än mina manliga kollegor kanske. Och där får jag höra att du borde ha mera empati. Eller: du som är kvinna, har du inget hjärta i kroppen? Mina manliga kollegor får inte de kommentarerna. Man ifrågasätter min kompetens på ett sätt som man inte gör med de manliga kollegorna. Nu är jag ganska manlig i mitt språk. Men det blir heller inte bra, för då blir det att jag borde vara mera kvinnlig, jag borde vara mjukare. Det förväntas att jag hjälper till och tar hand om disken efter en sopplunch. Framför allt är det manliga präster som inte förväntas hjälpa till. Om du är pedagog och man, kan förväntningarna vara andra. Och gör inte jag det, utan sitter kvar och pratar med församlingsbor, då får jag sedan höra att jag inte hjälper till. Det förväntas att jag tar hand om disken efter en sopplunch. Manliga präster förväntas inte hjälpa till. ## Vi vil gjerne ha en kvinne MARIABlir du valgt fordi du er kvinne? Man bedöms med helt andra ögon. Vi vill ha en kvinnlig präst, är det många som säger, när man ringer för att boka ett bröllop eller en begravning. Vi vill gärna ha en kvinna. I en del församlingar kan det vara att den eller de präster som är män har uppfört sig på ett sätt som gör att familjerna inte vill ha dem. Men det vill de inte riktigt säga, att det är just den prästen. Då är det lättare att formulera det som att man vill ha en kvinna, hellre än att säga att jag inte vill ha den där personen. För då hamnar det inte bra. Men sen tror jag generellt att många har bilden av att kvinnor är mer empatiska. Och förstår glädjen med att få ett barn, eller lyssnar bättre i deras sorg. Våra församlingsbor kan önska den präst de skulle vilja ha till sina förrättningar, men vi kan inte alltid garantera att vi möter önskningarna. Även mina manliga kollegor önskas till bröllop, dop och begravningar. Oftast har det med goda relationer att göra, snarare än kön. Även om det förekommer. ## Morgenen i Rimini MARIAKom du fra et kristent hjem? Nej. Min pappa sa att han var ateist, men var ändå väldigt positiv sen när jag blev präst. Min mamma är troende, men var inte engagerad i kyrkan förrän jag blev det i och med konfirmationen. Hon började då sjunga i kyrkokören och besökte regelbundet gudstjänsten. Men jag växte upp mycket hos min farmor och farfar, och min farmor var djupt troende. Jag tror att jag har mycket med mig från henne. Och att jag var med i kyrkans barntimmar. Man kunde lämna sina barn när de var små, fyra, fem, sex år. Eftersom jag aldrig gick på någon förskola, så var det skönt för mamma att lämna bort sina barn och få en stund för sig själv. Men det där var väldigt positivt för mig. Så jag har nog alltid trott på Gud. Jag var den första i min släkt som gick på högskola och pluggade. Sen började min lillasyster också, och det var mina fastrar som började studera på universitetet senare i livet. Mina farföräldrar var bönder, min pappa och mamma egenföretagare, och mina morföräldrar handlare. Man pluggade inte vidare, utan man jobbade tidigt. Det var min farmor som var djupt troende, och som jag tillbringade mycket tid hos när jag växte upp. Hon var mycket stolt och glad över mitt val, och jag fick senare vara den som begravde henne, precis som hon önskade. MARIANår bestemte du deg for å bli prest? Jag var tjugofyra, tjugofem någonstans. Min lillasyster hade en bästa kompis, Alexandra. Hon säsongsjobbade i Rimini i Italien, blev påkörd av en bil och avled. Föraren smet från platsen och kunde aldrig hittas. Då var jag tjugotre och hon var tjugo, tjugoett, om jag minns rätt. 1996, tror jag. Efter begravningen fick jag frågan om att följa med och bo där tillsammans med de andra ungdomarna. Det var ungdomar från flera ulike länder som delade lägenhet när de arbetade i Rimini under turistsäsongen, och de tyckte att det var svårt att se Alexandras plats vara tom. De tyckte också att vi hade fina samtal när de kom till Sverige för begravningen. Så jag åkte ner i några veckor på sommaren. När jag hade varit där i ett par veckor, vaknade jag en morgon tidigt och visste vad jag skulle göra. Kanske var det i en dröm Gud nådde mig. Kanske var det så att det som vuxit fram över flera år äntligen kunde komma upp till ytan, när allt annat än livets absoluta kärna skalats bort, och vi levde i en öppen gemenskap där vi delade livets skörhet. Jag väckte min lillasyster och sa att vi måste åka hem, för jag ska bli präst. Väckte min lillasyster och sa att vi måste åka hem, för jag ska bli präst. MARIAVar det som en drøm? Den präst som konfirmerade mig sa senare att det visste jag när du var fjorton. Att du skulle bli präst. Jag har väntat på det. Men jag skulle bli skådespelerska. Jag gick en teaterutbildning på gymnasiet. Och sen gjorde jag lumpen, värnplikten, så jag skulle bli soldat, men jag fick en skada i kroppen så jag fick avbryta. Så jag var nog lite vilsen. Men jag hade inga planer på att bli präst. Och när jag sa till de andra ungdomarna att jag måste åka hem idag, för jag måste hem och bli präst, var reaktionen från dem bara: ja, det ska du. Det är precis det du ska göra. Min kallelse bejakades av alla jag mötte under lång tid efter den händelsen. Till och med min pappa, när besvikelsen över att jag tackade nej till en plats på juristlinjen samma år hade lagt sig. Så åkte jag hem. Gud var verkligen tydlig med sin kallelse. Jag borde inte ha haft någon möjlighet att komma in på skolan det året, men det bara löste sig. Samma sak med flyget hem från Rimini. Det var fullbokat, men precis innan jag ringde flygbolaget hade två platser avbokats, så att jag och min syster fick plats. Jag åkte till skolan och frågade, och kom in på utbildningen. Sen tog det ganska många år att plugga. Så jag prästvigdes 2004\. Då var jag trettioett. MARIAOg prest er man til man dør? Präst kommer jag alltid att vara. Men Domkapitlet kan ta ifrån mig rätten att arbeta som präst, om jag missköter mig. ## Coverbandet og biskopen MARIAHar du noen gang tvilt på om du som kvinne kunne bli prest? Nej. Det skulle jag nog inte säga. Det fanns en del motstånd fortfarande när jag pluggade i slutet på 90-talet. Det var en ganska stark grupp som var högljudd, med män förstås, som tyckte att kvinnor inte skulle vara präster. Men den gruppen upplöstes vid millennieskiftet, eller strax efter, tror jag. Och min biskop som jag hade då, \[Martin Lind\], och de som jobbade på stiftskansliet med rekrytering av präster, var väldigt stöttande i det här med kvinnor och präster. Jag var lite udda, och är väl fortfarande, i Svenska kyrkan, så att jag inte alltid passar in i mallen som man kanske tänker. Men biskop Martin var väldigt tydlig med att jag skulle fortsätta vara den jag var. Jag sjöng ju i ett coverband och var ute och sjöng på krogar och motorcykelklubbar. Det var främst andra präster eller kyrkoanställda som tyckte att det var konstigt att jag ägnade mig åt att sjunga i sådana sammanhang. Människor som jag mötte i mitt arbete, eller då jag var ute och spelade med bandet, tyckte bara att det var bra att prästen de mötte var som en vanlig människa. Jag fick uppleva många djupa, goda, existentiella samtal där. Men biskop Martin var väldigt tydlig med att jag skulle fortsätta. För jag träffar så mycket människor. Han var väldigt tydlig med att jag skulle fortsätta vara den jag var. MARIAHva var argumentene fra dem som var imot? Att Jesus bara valde män till sina lärjungar. Och att kvinnor ska tiga i församlingen. Paulus skrivande, sådana där saker. Men annars skulle jag säga att det generellt var mycket sådana argument som vi i dag hör i manosfären, den manliga antifeministiska nätmiljön där ulike mansrätts- och maskulinitetsorienterade grupper verkar. Att det är kvinnor och våra hormoner, och att det inte är kvinnans roll att leda. Att familjer faller sönder om mamman inte är där och tar hand om. Mer traditionella könsroller. Det är inte alltid teologiskt. ## Manosfären og tradwife MARIAMerker du den strømningen i dag? I Sverige märker jag det väldigt tydligt. Nu har jag två pojkar på nitton och sjutton, och jag märker hur de påverkas av TikTok och Instagram. Det gör att mentaliteten smittar över till Sverige. Nu är mina pojkar, tack och lov, inte så påverkbara. Men jag hör att det smyger sig in en kvinnosyn. Vi har backat, alltså i jämlikhetsfrågor. Vi har sämre rättigheter nu än vad vi hade för fyrtio år sedan. Det har varit ett återkommande samtalsämne under den svenska valrörelsen, både bland kvinnor och män i de sammanhang där jag rör mig: hur jämlikheten minskar, och hur kvinnosynen försämrats. Inte minst unga kvinnors sexualitet har blivit en stor fråga igen, liksom värderingar i beteenden och utseende. Många unga kvinnor jag möter mår mycket dåligt av detta och söker stöd och samtal. Enligt min erfarenhet har det inte alls varit lika påtagligt tidigare, utan har ökat de senaste åren. Min mamma är förtvivlad. Vi som har slagits för kvinnors rättigheter, och nu märker man att det bara blir sämre och sämre. MARIAHvordan merker man det? Dels hur man bemöts, men också på arbetsmarknaden för kvinnor. Hur kvinnor mår, och deras psykiska hälsa. Man ser det på löneutveckling. Man ser det på antalet kvinnliga ledare och chefer. Du får dubbelkolla det, men som jag förstår det. Och den yngre generationen, de som vill bli präster, det märks. Konservativa värderingar har fått ett nytt utrymme i kyrkliga sammanhang, särskilt i de mer karismatiska rörelserna. De unga killarna. Då ökar argumenten igen. Jag menar inte att det handlar om att kunna avstå från att gifta sig med homosexuella, utan att präster i Svenska kyrkan fortsatt vill kunna välja att vägra viga homosexuella, eller att tjänstgöra med präster oavsett kön. I dag prästvigs man inte i Sverige om man vägrar tjänstgöra med kollegor oavsett kön, som jag har förstått det. Men flera stift tillämpar en försäkran som den präst som söker arbete som kyrkoherde eller arbetsledande komminister ska skriva under, där de försäkrar att de inte har några invändningar mot ett sådant samarbete. Skriver man inte på, kan man inte bli chef. Jag har en bekant som jobbar på ett utbildningsinstitut för präster, och hon säger att det märks bland de yngre, att nu ökar det i den här inställningen. MARIADu bruker et begrep som er litt fremmed for meg. Manosfären är ordet vi använder i svensk media och forskning om den manliga antifeministiska nätmiljön. Den kommer starkt från USA. Andrew Tate, om du har hört talas om honom, en stark influencer för unga män. Man pratar mycket om framgång, mycket pengar. Man ska ha en kvinna som är trogen och hela tiden backar upp, men som står i bakgrunden, medan han kan ligga med vem som helst och leva sitt liv. Därför att kvinnors uppgift är att vara i bakgrunden, att vara hemma och vara vackra. Och det här hormonsnacket: att vi med våra hormoner inte borde jobba, för vi blir så aggressiva när vi ska ha mens, eller så blir vi alldeles för påverkbara och mjuka. Män är destinerade att vara ledarna. Kvinnor ska inte jobba. Det har ökat inställningen bland unga tjejer i Sverige att vara hemmafru. De säger tradwife: en traditionellt orienterad syn på kvinna och äktenskap, med könsroller och ideal som västvärlden rört sig bort ifrån under lång tid. Fokus ligger på hem, familj och moderskap, medan mannens huvudsakliga roll är att försörja familjen. Det är jättebra, kan jag höra unga kvinnor säga. Det är så skönt, då behöver jag inte göra något, bara han är framgångsrik. Jag har ingen invändning mot människors personliga ställningstagande i dessa frågor, men jag vänder mig mot påtvingade förväntningar och bedömningar av kvinnors lämplighet för ulike roller i samhället. Särskilt när de förs fram av män som anser sig bättre veta vad som är kvinnans naturliga roll än kvinnan själv. Jag är mycket på TikTok för att följa mina barn, försöka hålla samma algoritmer som de, för att se vad de får. Vi pratar mycket om det hemma. Det är väldigt mycket kvinnohat egentligen. Det är väldigt mycket kvinnohat egentligen. MARIAHvordan henger den tradisjonelle rollen sammen med kristendommen? Jag ser inte att det hör ihop med den kristna tron och undervisningen. Utan det är en traditionell livsstil som vi har haft långt innan Jesus kom. Vikingatidens samhällen var knappast jämställda i den mening vi använder ordet i dag. Men modern forskning visar att äldre forskning sannolikt underskattat kvinnors handlingsutrymme, både ekonomiskt, religiöst, socialt och när det gällde krigföring. Kvinnors makt var betydligt större än man tidigare trott. Även förhistorisk tid i Europa visar att äldre samhällen ofta var mindre patriarkala, mer komplexa, och ibland matrilineära eller matrilokala, än man tidigare antagit. Bland annat finns det forskning i Storbritannien och Turkiet som är mycket spännande. Den mest extrema patriarkala strukturen, på ett juridiskt och ekonomiskt plan, hade sin topp under 1700- och 1800-talet. Det är en av de stora insikterna i modern genus- och historieforskning: patriarkatet har inte varit en rak linje från stenåldern till i dag. Könsrelationer verkar ha varierat betydligt mer över tid än man tidigare trott. Som teolog tycker jag att det är särskilt intressant att flera forskare i dag menar att det är missvisande att tala om «det traditionella» som om det bara fanns en historisk modell för familj, släktskap och könsroller. Arkeologin visar snarare en mycket större mångfald än den berättelse som växte fram i 1800-talets Europa. På vissa sätt innebar kristendomen att kvinnans roll stärktes, runt om i världen. Till exempel när det gäller månggifte, konkubinat, ömsesidig trohet, och äktenskapssynen som ett förbund mellan två personer. Den värderade moderskap och omsorg högre än tidigare religiösa och sociala strukturer gjort, och kvinnor kunde ha ett visst religiöst inflytande genom klosterlivet. Samtidigt förlorade kvinnor starkare religiösa roller, sådana som i kristen tro är att jämställa med prästämbetet, och de förlorade arvsrätt och ekonomiskt och politiskt inflytande. Kristendomen introducerade en starkare idé om universellt människovärde, men kvinnornas utrymme begränsades. Kyrkan, och vi som kristna medmänniskor, behöver vara självkritiska. Vi har inte bara förkunnat evangeliet om människovärdet, utan ibland också bidragit till att upprätthålla strukturer där kvinnor fått mindre inflytande än män. För mig handlar en trogen bibelläsning om att se hur evangeliet befriar människor, inte begränsar dem. Alla religioner påverkar samhällets sociala strukturer, inte bara människors tro. När en religion får inflytande följer ofta också traditioner, värderingar och föreställningar om hur människor ska leva tillsammans. Kristendomen har under långa perioder präglats av patriarkala strukturer, där män haft de ledande positionerna och tolkningsföreträde. På samma sätt ser jag hur islam, när den spreds till nya områden, inte bara förde med sig en trosuppfattning utan också förändrade sociala normer och livsmönster. Det handlar om hur religion och kultur samspelar och formar samhället över tid, oavsett vilken religion vi talar om. ## Jesus går foran MARIAPaulus begrunner det ikke med kulturen, men med skapelsen. Hva tenker du om det? Det är den kontext som Paulus befinner sig i, och Timoteus också. De lever i en tid där den sociala kontexten ser ut så. Men det är också tydligt i hur Jesus lyfter kvinnorna om och om igen. Men de får inte utrymmet när det väl skrivs ner. Med «vi» menar jag Svenska kyrkan och de kyrkliga samfund jag haft nära kontakt med. Man har traditionellt fokuserat på manliga perspektiv, i samma tradition som man historiskt forskat kring sjukdomar och den manliga kroppen. Kvinnors hälsa, sociala situation och andliga erfarenheter har inte fått samma utrymme som mäns, och det märks även i Bibeln. Kvinnors perspektiv har helt enkelt inte varit tillräckligt viktiga för att tas på allvar och dokumenteras. Flera kvinnor var egentligen lärjungar och följde med, och hade ett jättestort inflytande. Men det har vi inte lyft i vår undervisning. Vi har bara lyft vissa delar. MARIATror du det er noe sant i at vi har ulike roller? Jag tror att varje relation har olika roller. Och att det kan bero mer på vem man är som människa och person, snarare än mitt kön. Att det är den del av min kropp som jag går på toaletten med som ska avgöra, eller de hormoner som jag har i min kropp under en viss tid av mitt liv, att det är det som ska vara det avgörande. Jag tror att det är en strategi, medveten eller omedveten, när man innehar en maktposition. Risken att förlora sin egen makt och sitt inflytande, om andras får öka, blir alltför oroande, och då söker man bevis för varför kvinnor i det här fallet inte ska ha det. Religiösa texter är väldigt användbara och kan användas efter eget tycke. Märk väl att man inte hör kvinnoprästmotståndare citera evangelisternas vittnesbörd i dessa frågor. Man citerar Paulus, eller andra brev. Det skrivna blir mer värt än handling. Det Jesus gör blir mindre värt än något som hade berättats långt innan. Jag tycker att handling säger betydligt mer än ord. Där tycker jag att Jesus är tydlig. Det är Jesus som är mitt föredöme, och den som jag följer, inte Paulus. Paulus gör tolkningar av vad Jesus ville. Det är hans bild och hans upplevelser. Men när vi läser de lärjungar som faktiskt var på plats, eller de som var nära lärjungarna när de skriver, och de beskriver något helt annat, då tycker jag att det är betydligt mer värt att beakta. Vad Jesus gör är viktigare än vad Paulus tycker. Vad Jesus gör är viktigare än vad Paulus tycker. MARIAKunne vi fjernet Paulus fra Bibelen? Jag tycker inte att Paulus, eller någon annan person, författare eller text, ska tas bort från Bibeln. Var människor lägger sin religiösa betoning när de reflekterar över texterna, lägger jag mig heller inte i. Det jag vänder mig emot är när man använder de egna tolkningarna till att förtrycka delar av den mänsklighet som Gud älskar och som Kristus har dött för. Vi behöver våga se på texterna med historiska fakta, och inte vara rädda för att bejaka att Kristus var radikal i sitt kärleks- och jämlikhetsbudskap. Vi kanske inte alltid håller med om allt som är skrivet i Bibeln, men kan ändå tro och lita på att även det vi har svårt för kan ge oss insikter som berikar det kristna livet. Det finns alltid stunder där jag kan känna att den här sidan vill jag rycka bort. I Gamla testamentet beskriver man Gud som kommer i en björn och slår ihjäl en massa barn, och att det är Gud som handlar. Nej, det tror jag inte ett ögonblick på. Det är inte den Gud jag känner som skulle agera så mot barn. Aldrig i livet. Så Gamla testamentet behöver läsas genom Jesu ord och handlingar. Men jag tycker inte att man ska ta bort någonting, därför att det finns alltid något där som man kan hitta som Gud vill säga oss. Det är livsberättelser som kan tala till en idag också. Paulusbreven är betydelsefulla. Det finns mycket där som har betytt väldigt mycket för mig. Men när det inte överensstämmer med Jesu handlingar, eller hur han agerar, då går Jesus före Paulus. MARIAJesus bruker jo kvinner som svært betrodde. Han lyfte kvinnor hela tiden. Och barn. Hela vår syn på barn förändrades i och med Jesus. Innan dess hade barn inget värde förrän de var tillräckligt stora för att jobba och försörja familjen. Slavarna var mera värda än barnen. Man kunde ha många barn, så att åtminstone några överlevde och kunde ta hand om en när man blev gammal. Vi tycker att lärjungarna var så taskiga som knuffade bort barnen, men det var ju så det var då. Barnen skulle inte vara med i de sammanhangen. Och när Jesus säger: låt barnen komma till mig, det förändrar hela världen efter det. Återigen är det den radikala kärlekssynen som Jesus visar som är vägen att gå. Även de länder som inte är kristna idag har lyft barnen till en annan nivå, och det är jag säker på att barnens värde kommer därifrån. Det visar Jesus, det här som vi håller på med som människor, att vi ska kategorisera och trycka ner och ha någon slags hierarki i vem som är mest värd. Han separerar ju. När han pratar om pengar till exempel, att man måste betala skatt: låt det som tillhör kejsaren. Han gör en tydlig åtskillnad mellan det sociala spelet, eller världen, och din trossfär, din andliga sfär. Den kan du fortfarande vara fullt engagerad i, samtidigt som du faktiskt följer de sociala reglerna. Det normativa. Det ena utesluter inte det andra. ## Ikke bokstavtro MARIAHva er Bibelen for deg? Jag är inte bokstavstroende. Bibeln är jätteviktig för mig. Jätteviktig. Jag har hämtat så mycket styrka i den. Den har hjälpt mig att växa, genom att läsa de här vittnesbörden från de här människorna. De skrev ner det, och jag är tacksam för att de gjorde det, så att vi inte bara har det berättade ordet som det var förut, utan vi kan också läsa det själva. Bibeln är jätteviktig, men varje ord är inte Guds ord. Däremot vittnar den om Guds existens, i de berättelser och vittnesbörd som finns där. Och det hjälper mig att inte vara ensam i mina upplevelser. Allt ifrån sorg till när jag är arg. Så står jag i en tradition med människor från flera tusen år sen som upplevde samma känsla, eller beskrev det. Kanske inte precis som vi skriver eller pratar idag, men jag är inte ensam i det. Det är en del av en mänsklighet där vi alla har delat upplevelsen av någonting otroligt mycket större än vi själva, och som påverkar våra liv varje dag. Varje ord är inte Guds ord. Däremot vittnar den om Guds existens. MARIATror du den er inspirert av Den hellige ånd? Ja. Jag tror att de som skrev, särskilt Nya testamentet, var uppfyllda av en känsla när de skrev. Särskilt de som träffade Jesus, eller var berättare för den som skrev om det. Den känslan, den upplevelsen som de bar med sig av Kristus och Guds existens, måste ha varit så överväldigande att den påverkade människor så starkt att vi fortfarande flera tusen år efter. Så på det sättet helt klart inspirerat av Gud. Jag har haft oerhört starka gudsupplevelser i mitt liv. Det har varit så genombrytande. Ibland tänker jag att jag skulle skriva ner det, men det skulle inte alls få samma genomslag i världen. De skrev i sin tid. De var människor. De skrev påverkade av sitt. Mitt i det, när Markus skriver, han är uppvuxen på ett visst sätt, han har fått lära sig saker och ting, och så upplever han det här och ska få det att gå ihop. MARIAHvordan skiller du det som er sant fra det menneskene skrev? Jag vet inte det. Jag återvänder till Jesu handlingar, som jag tycker står sig. Jag går tillbaka till kärleksbudet, att vi ska älska varandra. Det tror jag i grund och botten är något som står sig, oavsett hur världen förändras. För det var också så genomgripande. Det var så självklart att man skulle få hata den som var ens fiende. Vi ska älska varandra och oss själva. Vissa saker kommer att stå sig oavsett. Och det tror jag är ett tydligt bevis på att där har vi Guds ord i sin kärna. ## Sju år på fengsel Jeg leste opp en innvending fra en av mennene i serien, Jonny Lehmann, pastor i WELS: at Skriften kan avdekke de kulturelle instinktene vi knapt legger merke til fordi de kjennes som sunn fornuft. Hvor går grensen for hva hennes egen erfaring kan avgjøre? Det jag måste låta landa, i mitt inre och i min relation till Gud, är de ord jag läser och reflekterar över. Hur de hänger ihop med sociala och kulturella konstruktioner är något vi verkligen behöver vara nyfikna på. Det är kanske inte alltid min egen erfarenhet, eller mina värderingar, som är de rätta. Men för att se större perspektiv, och lära av varandra, behöver vi ta oss tid att stångas, inte bara med varandra utan också med oss själva. Jag tror både att Gud visar sig i mötet med mina medmänniskor, och där kan lära mig mycket, och i tystnad och ensamhet, där Guds röst får en chans att höras. Jag säger ju inte i mina predikningar att Gud säger, eller Gud vill, eller att Jesus tycker. Jag ser det här, och min tolkning skulle vara det här utifrån det jag ser. Och alltid återvända till kärleksbudet, och att lyfta andra människor. För det tycker jag att Jesus gör hela tiden. Han upprättar. Jag jobbade i sju år på fängelse, med livstidsdömda män som har begått de mest förfärliga brott. Och älskade varje minut av att vara där. Där fick jag vandra med Jesus på ett sånt sätt, att hjälpa dem att ta ansvar för det de gjort. Sluta skylla på alla andra. Hjälpa dem att hitta sin tro. Och att upprätta dem i den fruktansvärda skam som de lever i. Att det finns en upprättelse att få. Inte att slippa ansvaret, men att du är älskad av Gud. Och att få leva de sju åren i det hela tiden. Det är klart att vi pratar. Jag menar att vi alltför ofta fastnar i det ytliga, i det världsliga, när vi nog innerst inne längtar efter att dela djupet och tron med varandra. Det är fullt upp med soppluncher och att boka administrativa program. Göra budget. Jag jobbade i sju år på fängelse. Och älskade varje minut av att vara där. MARIADet er ikke ofte man setter seg ned med teksten og tolker den. Kanske gör vi det för lite, till och med i kyrkliga sammanhang. Vi kanske borde fråga oss varför det är så. Om det är så. Och hur påverkar texten mitt liv? Vad finns det i det här som verkligen talar till mig? Inte bara: så här står det, och då är det sant. Vad är det den vill säga? Det finns en anledning till att den är där. Varför har den stått utan att förändras eller ryckas bort? Och någonting är det som står där som talar till oss. Jag tror att Gud talar till oss genom den. Men inte bokstav för bokstav. För det går inte ihop. Det är så vitt och brett. ## Plass til å tenke ulikt MARIAEr det noens tolkning som veier tyngre enn andres? Jag känner mig mest hemma i Svenska kyrkan, av de samfund som jag varit i kontakt med. Jag tycker om vår liturgi. Att vi firar nattvard ofta. Jag tycker om traditionen som jag står i. Men det finns också ett väldigt utrymme för att tänka olika. Man måste inte tänka likadant om allting. Man kan vara emot kvinnliga präster. Det är okej. Du får inte bli chef. Men det är inte så att man inte får vara med i kyrkan. Det tycker jag är en styrka i Svenska kyrkan. Att vi måste inte tolka texterna likadant, men vi enas i vår uppfattning om att Jesus är närvarande i våra liv. Det är så genomgripande. Då spelar det andra inte så stor roll. Det är därför jag möter alla de här männen som skickar brev, ringer och skäller ut, eller kastar färg på bilen och behandlar mig illa. Jag får försöka rycka på axlarna. De är i sin tolkning. De tycker att de gör rätt. Det tycker inte jag. Man kan vara emot kvinnliga präster. Det är okej. Du får inte bli chef. MARIAEr det noe du vil legge til? Vi har pratat mycket om de svåra delarna, att vara präst och kvinna, och chef och kvinna. Men det har också varit mycket glädje och kärlek från alla håll och kanter. Det finns också väldigt mycket fint. Att få vara med när de intagna på Klostret i Skänninge och på Kumla gjorde sina retreater. De gjorde trettio dagar i tystnad, och jag fick se förändringen när de landade i kärleken i stället för hatet. Det gav mig hopp, och en starkare tro, både på Gud och på människan. Vad tystnaden gör. Att få vara i tystnad bara med Gud, och vad det gör med människor. Det förändrade min syn på människor även i andra sammanhang, och på möjligheten till förändring. Att få vara i tystnad bara med Gud, och vad det gör med människor. ## Portrett ![Ilona Degermark](https://storage.ghost.io/c/43/47/4347530e-879b-48c6-853f-9dba19c9ae72/content/images/2026/09/ilona-degermark-20260921-760.jpg) Privat ## Terskelen Degermark er den første kvinnen i serien som leder andre prester. Seksten kirker, sju menigheter, en stab og et budsjett. Nesten alt hun sier om å være kvinne i kirken kommer fra den stolen og ikke fra prekestolen: beslutningene hun ikke får forklare, den mykere linjen som leses som svakhet, oppvasken etter soppluncen, som mannlige prester ikke forventes å ta. Lesningen hennes er den enkleste i serien og den mest vidtrekkende. Jesus går foran. Der Paulus ikke stemmer med det Jesus gjør, viker Paulus. Hun hevder ikke at brevene er misforstått. Hun sier at handling teller mer enn det Paulus mener. To spørsmål står igjen for redaktøren. Hvis det Jesus gjør veier tyngre enn det Paulus skriver, hvem avgjør da hva Jesus gjorde, når også evangeliene er nedskrevet av mennesker i sin tid? Og hun sier at styrken i hennes kirke er at man kan være imot kvinnelige prester så lenge man ikke skal bli sjef. Biskopsmøtet har siden 1993 ikke vigslet noen som underkjenner gyldigheten av kvinners vigsel. Om det er rom for å tenke ulikt eller fravær av det, er spørsmålet motparten vil stille. De har ordet før vi feller noen dom.